Jag är oftast nöjd med min situation här hemma, snart vuxen och blir behandlad som det.
Men ibland skulle det vara skönt att kunna luta sig tillbaka och känna att man inte är en outsiders
i sin egen familj.
Vartfan tog allt vägen?
Jag älskar min familj i sig, det är ju verkligen ingenting sådant och detta är nog inget mor tänker sig för innan,
men jag klarar inte av att det ska kännas som att jag redan är vuxen och utflyttad.
Inte ett jäkla piss bryr dom sig om det.
I ca 2år nu har det känts som om jag igentligen bara väntas att flytta ut.
Visst att jag vill det men nu är det ju faktiskt så att det inte hänt än, det kommer hända men bara inte än. Usch =/